moln

Panikångest/Paniksyndrom

Panikångest, eller paniksyndrom som det också kallas, är en åkomma som 2 - 5 procent av befolkningen lider av. Den första panikattacken brukar komma "som en blixt från klar himmel". Attacken är så skrämmande att man tror att man ska förlora medvetandet, bli galen eller helt enkelt dö. Vanliga symptom vid panikångest är:

  • hjärtklappning
  • yrsel
  • andnöd
  • darrningar
  • overklighetskänslor
  • illamående eller magbesvär
  • svettningar
  • rädsla att bli "tokig" eller göra något okontrollerat

Panikångest kan i princip vem som helst drabbas av. Ofta kommer den första attacken i samband med att man haft det jobbigt, stressigt eller på andra sätt en svår tid i livet. Attacken brukar ändå komma som en total överraskning och många tror från början att de drabbats av någon fysisk sjukdom, som t.ex. hjärtinfarkt, eller annan allvarlig sjukdom. När man söker läkare så blir det alltså oftast inte en psykiatriker, utan en allmän läkare eller akutsjukvården man vänder sig till. Det kan ta lång tid innan man får en korrekt diagnos och kan få hjälp att må bättre. En del personer med panik/ångest syndrom har själva av en slump förstått vad de lider av t.ex. genom att läsa en artikel i en tidning, se på tv, eller på annat sätt komma i kontakt med ångest och känt igen symptomen och beteendet.

Det som brukar hända efter den första attacken är att man blir rädd för att ångesten ska komma tillbaka. Det är en så stark och fruktansvärd upplevelse att man absolut inte vill vara med om den igen. Man börjar undvika platsen där ångesten först visade sig, men ganska snart blir området man rör sig inom, snävare och snävare och tillslut vågar man kanske inte gå utanför det egna hemmet av rädsla att behöva uppleva ångesten igen. Nu är det förstås inte alla som har så svår ångest att de stänger in sig inom hemmets "trygga" väggar. Många har en lättare ångest och klarar av att leva ett någorlunda normalt liv med familj, vänner, arbete etc. Kanske undviker en person med lättare ångest bara en eller ett par situationer i livet, han eller hon åker kanske inte tunnelbana eller vägrar att stå i postkön. Men för den som har svår ångest kan hela livet bli förändrat genom att man undviker fler och fler platser och situationer för att om möjligt slippa uppleva den fruktansvärda (men ofarliga) panik och ångest som det för med sig att t.ex. vara tillsammans med andra människor, vara ensam, åka bil, gå i affärer eller vara långt hemifrån. Det är svårt att själv ta sig ur en så svår ångest och man behöver mycket stöd och hjälp, både av psykiatriska vården och av anhöriga och vänner. Många med panikångest skäms för att tala med någon om sin ångest och tror att de ska bli betraktade som "galna" och att vänner och bekanta ska dra sig undan och att man ska bli helt ensam med sin ångest.

Det finns idag en mycket större förståelse för panikångest och liknande sjukdomar och hjälp finns att få. Bl.a. finns bra terapi och olika typer av mediciner.

Varför får man panikångest?

Forskare har olika svar på dessa frågor. Psykoanalytiska terapeuter letar i barndomen efter traumatiska upplevelser och störningar. Biologiskt orienterade psykiater talar om "endogen ångest" och menar att ångesten kan skyllas på biologiska störningar i kroppen. Beteendeterapeuter säger att det är felinlärda beteendemönster; kognitiva terapeuter att det är sättet vi tänker på och uppfattar omvärlden som framkallar ångestsymptomen. De senaste tio åren har det beteendemässiga och det kognitiva synsättet vunnit mark, eftersom man sett i studier att "Kognitiv beteendeterapi" gett de bästa resultaten när man behandlar människor med paniksyndrom och agorafobi.

Det finns alltså inget entydigt svar på frågan om varför man får panikångest. . Det verkar som om man kan spendera hela sin tid på att försöka hitta svaret på frågan "varför har just jag paniksyndrom?" Det kan vara så otroligt många faktorer som var och en bidrar till ångesten.

Det kan vara svårt, men försök strunta i "varför just jag”? och koncentrera dig istället på "vad kan jag göra nu?". Då kan det till och med vara bra att lära sig lite om de olika teorierna om panikångest, speciellt om man själv vill vara med och bestämma vilken sorts behandling man ska ge sig på, eller som ett steg i förståelsen och tillfrisknandet.

Ju äldre vi blir, desto större blir kraven. Familj ska bildas, karriär ska göras - det gäller att bli vuxen. I det här skedet får många sin första panikattack. Studier har visat att den första ångestattacken ofta kommer i samband med stora förändringar i livet, kanske efter första barnets födelse, en pressande tid på jobbet eller en nära anhörigs död. (Det är inte ovanligt att ångesten eller panikattacken kommer just när vårt liv börjar lugna ner sig och vi ska försöka koppla av.) Den starka och långvariga inre pressen har gjort oss så rädda att vi alarmerat kroppens larmsystem och det svarar - som det ska - med ångest och panik.

Detta är inte farligt!!

Men panikattacken är så skrämmande att den etsas in i vårt minne. Vi trodde att vi skulle dö eller bli galna.

Tänk om det händer igen!

Efter den första panikattacken går vi oroligt och väntar på nästa. Detta leder till ännu mer stark inre spänning, vi aktiverar kroppens alarmsystem igen - och får en ny panikattack. Detta larmsystem mot fara har blivit vår största och mest skrämmande fiende. Vi blir rädda för rädslan, vilket ger oss - ännu mer rädsla, vilket aktiverar larmsystemet ännu mer. Hjärnans reaktion blir då att försöka undvika det som är orsak till rädslan (se fig. 1).

De lesta drabbas av sin första panikattack när de är någonstans mellan tjugo och fyrtio år. Det är ovanligt att man drabbas senare, men en del drabbas redan i tonåren eller som barn. Panikattacker kan också triggas av för mycket alkohol eller till exempel cannabis och amfetamin.

Vad händer i kroppen när man får en panikattack?

Under panikattacken mobiliserar kroppen sina krafter för att kunna strida eller fly. Nu koncentrerar sig kroppen på att överleva till varje pris. De här förändringarna sker i din kropp vid ångest och panik:

  • Hormonaktiviteten startar och det autonoma nervsystemet (som vi inte kan styra med viljan) sänder signaler till olika delar av kroppen. Blodet förbereder sig på att kunna koagulera snabbt ifall vi skulle bli skadade i en eventuell strid (kroppen tror ju att vi står inför en verklig fara).
  • Kroppstemperaturen och blodtrycket ökar (det förhöjda blodtrycket gör att man väldigt sällan svimmar under en panikattack - även om det känns så).
  • Svettningen ökar för att kyla ner kroppen.
  • Blodet går till musklerna för att förbereda en eventuell kamp.
  • Musklerna spänns - de är redo att agera.
  • Mindre saliv produceras - vi blir torra i munnen.
  • Andningen ökar, näsborrarna vidgas, luftpassagerna i lungorna öppnas upp för att luft snabbt ska komma in.
  • Matsmältningsprocessen och immunförsvaret minskar. Sådant långsiktigt arbete har kroppen inte tid med nu!
  • Levern avsöndrar socker för att kroppen skall få snabb energi.

När man har råkat ut för konkret fara är den här reaktionen naturlig. Men att sitta hemma i soffan i vardagsrummet samtidigt som kroppen förbereder sig på strid eller flykt är mycket skrämmande och obehagligt.

En av de viktigaste sakerna för en svårt ångestfylld människa att lära sig — och att komma ihåg i kritiska ögonblick - är att det symtom man upplever inte är farliga. Den snabba pulsen och det klappande hjärtat, yrseln eller illamåendet, önskan att skrika eller stampa i golvet - ingen av dessa kroppsliga eller känslomässiga reaktioner innebär att människan ifråga är allvarligt sjuk eller håller på att bli “tokig”. Det är obehagligt. Det är otrevligt. Det är plågsamt. Men man kan stå ut tills besvären försvinner - och de kommer att försvinna.

Ångesten och fobins natur

Så länge som en fruktad händelse, sak eller situation inte är en central del av människans liv, kan han känna sig fri från den ångest som fobi utlöser. T ex kan någon som har en stark flygrädsla planlägga sina resor så att det sker med jordbundna transportmedel

Den som lider av ångest kan emellertid inte alltid sätta pekfingret på källan till sin ångest. Och även om man vet orsaken kan man inte alltid undvika den. Antingen är livssituationen sådan att man måste möta det man är rädd för eller så känns rädslan som en del av en själv.

Ibland är det nödvändigt för en människa att uppleva rädsla för att bli medveten om ett hot eller en verklig fara och att kunna förbereda sig för att möta dem. En viss ångest kan åtfölja en sådan rädsla. Men den människa som lider av uttalad ångest eller fobi reagerar inte på verkligheten i sin situation. Han förväntar sig hot mot sin person där det är liten sannolikhet att något farligt kommer att hända.

Om man skall möta svårigheter förstorar man dem och ältar de misslyckanden som man ser framför sig. Samtidigt underskattar man, förbiser eller räknar inte med sin egen förmåga att ta itu med det man är rädd för. Med andra ord man misstolkar och förvränger verkligheten så att man känner sig ängslig för svårigheter som antingen inte finns eller som man kan handskas med på ett bra sätt om man inte var så handikappad av den egna ångesten.

För att göra det hela än värre kan den svårt ångestfyllda människan bli intensivt medveten om sina egna kroppsliga och känslomässiga reaktioner så att han börjar frukta symtomen mer än den situation som utlöst dem. Ju mer upprörd han blir, desto mer uttalade blir symtomen, och han finner sig indragen i en ond cirkel av ständigt ökande känslomässigt och kroppsligt lidande.